Just talk to me.
Tyvärr känns det ändå som att det hade varit enklare om jag bara visste. Har just nu några teorier vilket faktiskt inte alls känns bra. Jag vill inte spekulera, vill inte ens bry mig. Måste ändå säga att jag bryr mig mindre än jag hade trott. Men FORTFARANDE. Det här är ju bara konstigt.
Jag orkar inte riktigt, ska låta det gå en tid nu till att börja med. Problemet är att jag inte nöjer mig utan svar. Någon gång kommer du få en bomb med frågor över dig. Hade det inte varit lättare att bara berätta på en gång då? Vi får väl se..
Pusshej :*
Oh no you didn't, tyvärr.
Typ som nu, spelar ingen roll vad dom är egentligen. Om det är att livet suger, att man är kär eller att det är sommarlov om drygt en vecka. Det är inte innehållet som har betydelse. Jag vill känna känslan av att någon vill veta vem jag är. Även om det bara är för min skull, kanske främst därför. Vill att någon ska undra vad som händer i mitt huvud och varför. Vill vara intressant.
Pusshej :*
Dagar som denna.
Nu skulle jag till exempel vilja skriva om hur pissig man kan känna sig av en liten kommentar som inte ens berättar något egentligen. Dock kan jag inte skriva vem som skrev den, vill ju trots allt ha kvar vännen även om jag stör mig på denne ibland. Inte heller kan jag berätta vem som yttrade sig och inte ens vad som lockade fram orden. Det är alltid någon ivägen och allra oftast mig själv. Hade jag varit felfri hade det säkerligen varit lättare att trampa fram och prata ut. Men såklart har jag också gjort fel, annars hade det inte blivit som det är från början. Satan.
Jag skulle kunna skriva lite fina; det här har jag gjort idag. Fast frågan är ju om man vill veta sånt egentligen. Vad vill man veta? Klagomål kan väl egentligen inte heller vara jättehögt upp på listan, eller..
Hahah suck, livet är alldeles för komplicerat för en sån lite logisk tänkande människa som jag.
Vardagsbekymmer.
Är det bra att känna sig som en mittemellan om du nu tänker på allt från humör till relationer och syskonskaror?
Njut av mina kakor imorrn klassen!
Klarar liksom inte av att dissa en/flera människor som jag egentligen tycker om fastän jag tvingas fråga mig själv vad det egentligen är som får mig att gilla dom. Klarar inte av att inte umgås med dom som ger mer energi än dom tar, behöver energitransplantationer i mängder (tack Frida) bara för att fixa resten. GAH.
Förresten så kom SAIK vidare till semi ikväll, så ett tag hade jag ett rejält stort leende på läpparna!
+ energitagare..
Aja, ha det bra allesammen! Drar till Hemavan imorrn, sex timmar i buss kommer bli LEGENDARY.. eller vad säger ni? Har faktiskt gratis sms så bli inte förvånade om det dundrar ner i era inkorgar under bussfärden - ta gärna första steget ni också.
Jag har så tråkigt man kan ha en torsdagkväll.
Var ligger landet där man böjer bananerna?
Vars finns maskinen som rätar ut frågetecken?
Nobel-priset here I come!
Dramaturgi irl, tolv år.
Här kommer i alla fall den utlovade texten.
Läs, låt bli eller vänta till senare, mig kvittar det (fast egentligen vill jag såklart att ni läser). Det är ändå en av dom texter som betyder lite mer för mig, har några fler också om så önskas.
Du går med tunga steg förbi dörrhålet och in till ditt egna rum, jag hinner mest uppfatta den sorgliga minen i ditt ansikte och kanske en tår på kinden. Mamma frågar; ”Vad gör du?” och genom väggen hör jag något om ett testamente. Tolv år gammal, vet man ens vad ett testamente är då? Jag smyger mig fram till dörren bredvid min och där inne sitter du stönande vid skrivbordet under sängen. När pappa byggde våra nya rum fick vi en loftsäng, du visste inte ens vad du ville ha för tapeter så det blev nåt som mamma valde, samma sak med lampan. Nu är rummet lite äckligt grått, kallt, dina saker pryder väldigt bra men det känns ändå inte riktigt som du – trots legot och tv-spelen. ”Oskar ska få mitt rum och mina saker”, du skriver en lista, en lista som gör att jag får en slags oroskänsla i magen, ”du ska få min tv”. Du tittar på mig och mamma försöker säga att du inte alls behöver göra något testamente. Men du är som du är, bestämd. Inte tjurig, men en man ska veta vad han vill. Dessutom är du otroligt begåvad.
”När Johannes var två år styrde han bilen! Redan som liten kunde han allt om traktorerna.”. Ibland blev jag less på tjatet men troligen mest avundsjuk, nu tycker jag bara att det är sorgligt. Avundsjukan såklart.
Du skriver i alla fall ner orden på ett papper, mammas ord kan inte stoppa dig och jag kan nästan känna av tårarna som borde brinna under dina ögonlock. Jag tror inte att mamma orkar vara kvar i rummet och det är hon inte längre, men jag förmår mig inte att gå ut. Hur kan en människa sitta och bara berätta vem som ska få vad när han dör, tänk om jag innerst inne faktiskt blev lite glad över att jag ska få tv:n, lite stolt?
Tolv år gammal, ändå känns allt så naturligt. Det är nästan som att det inte hade kunnat hända på något annat sätt, som att det var såhär det skulle vara. Vem som helst kan svara på den frågan, det är inte så här det ska vara. Du är tolv år!
Imorgon kan jag sova.
Ibland känns det lättare när man vet vad människor tycker att ens negativa sidor är, då kan man göra något åt det eller bara skita i det. Mycket lättare än att älta, fundera och tro på massa saker som ändå inte stämmer.
"Varför ska jag tro att dom tycker illa om mig när dom inte har sagt det?" - P
Pusshej :*
Det är svårt att hitta en rubrik när man inte riktigt vet vad det är för något.
- anything but this.
Mina tankar vandrar iväg, dom är inte där dom ska och fokuserar inte på det jag vill.
Jag önskar att det gick sätta ord på det, det här går inte ens sätta ord på.
Är det bara så enkelt att jag inte kan tillåta mig att behöva någon?
Jag vägrar tro att jag är beroende av någon.
Lär mig att lura mina tankar, led dem på villovägar.
