<3

Jag är en sån som skulle fortsätta vara gift med min man fastän han slår mig, och vet ni hur det får mig att känna - hopplös. Kom på det nån gång den här veckan (alltså idag eller i måndags) och det är fan inte ballt! Det är konstigt och inget jag direkt skriker av lycka över. Anledningen att jag kom på det; det spelar liksom ingen roll hur otrevlig en person är mot mig. Minsta lilla tecken på mänsklighet så faller den tillbaka i samma rara, underbara människors fack. Problemet är att det inte funkar, ju snällare denne verkar desto mer jobbigt blir det varje gång nåt dumt ploppar ur munnen. Jag måste sluta bry mig. K a n  i n t e.

Klarar liksom inte av att dissa en/flera människor som jag egentligen tycker om fastän jag tvingas fråga mig själv vad det egentligen är som får mig att gilla dom. Klarar inte av att inte umgås med dom som ger mer energi än dom tar, behöver energitransplantationer i mängder (tack Frida) bara för att fixa resten. GAH.


Förresten så kom SAIK vidare till semi ikväll, så ett tag hade jag ett rejält stort leende på läpparna!
+ energitagare..



Aja, ha det bra allesammen! Drar till Hemavan imorrn, sex timmar i buss kommer bli LEGENDARY.. eller vad säger ni? Har faktiskt gratis sms så bli inte förvånade om det dundrar ner i era inkorgar under bussfärden - ta gärna första steget ni också.