<3

Jag har upptäckt nåt galet, många kommer inte tro mig och förmodligen skratta rakt ut när ni läser det.. Men, here it comes; jag kan inte prata! Det är sant!

Scenario 1: Ett telefonsamtal, "ooh gumman, blablabla, vad är felet, blablabla" jag: "jag vet inte" alternativt lång obekväm tystnad.

Scenario 2: Måste säga nåt som betyder något men egentligen inte är hemskt. Jag öppnar munnen, stänger den, öppnar, passar på att andas, stänger. Öppnar, smackar eller gör nåt annat konstigt ljud med läpparna, andas. Till slut formligen pressar jag ut orden ur munnen. Allt går med våld.

Scenario 3: Jag har tänkt ut meningen i huvudet, den är klar. Jag ska citera ett tänkbart sms som inte blivit skrivet ännu. Öppnar munnen "citattecken, hejsan... vänta, vänta ska bara tänka". JAG HAR HELA SMSET I HUVUDET!

Efter varje scenario (detta var endast ett urplock) har jag dessutom en tendens att komma på exakt vad jag hade velat säga. Antingen är det försent eller så skriver jag, <3 sms på riktigt. Jättekonstigt, dåligt och lätt att missförstå I know! Men ändå kan det kännas så bra.

Skrev ett fem sidor långt sms, läste igenom det tusen gånger, före och efter att det var skickat. Ville komma på nåt mer att skriva, ville kunna "kräva ett svar". Det gick inte. Orden i smset var så perfekta, allt var beskrivet så enkelt men ändå in i minsta detalj. Det var beskrivet precis så som jag ville, precis det jag ville säga stod där.

Varför, varför, VARFÖR hade jag inte bara kunnat vara lite mer kvicktänkt. Ni ska bara veta hur mycket roliga och viktiga saker jag hade kunnat säga! Haha, kanske är en slags försvarsmekanism.. tänker lite på er som kan ha eventuella sår i öronen. Grattis till er som orkade läsa också :)

Pusshej :*