<3

Efter en dasig genomgång med en dasig engelskalärare som varken kan uttala eller stava rätt och dessutom får för sig att man ska göra massa nonsens så blev jag lite småsugen att posta en gammal text. Sådär som andra i min klass gör ibland, tänkte helt enkelt dela med mig lite. Hade nästan sett fram emot att bara göra en konstig saga på engelskan men självklart ska man dra in massa jävla måsten och regler. Inte typ; det ska handla om det här, utan mer bara dasa till det på annat sätt. Ni som går i arena fucking natur förstår vad jag menar. Hoppas att ni inte tror att jag är på dåligt humör nu. För tro det eller ej så är så faktiskt inte fallet, jag menar.. se bara på det här überlånga inlägget liksom! Faktum är att det känns rätt bra, vi är ju trots allt lediga imorrn, vad förväntar ni er. Dessutom har kvällen spenderats med Frida, B&J's och film. Asså jag menar bara HALLÅ!

Här kommer i alla fall den utlovade texten.
Läs, låt bli eller vänta till senare, mig kvittar det (fast egentligen vill jag såklart att ni läser). Det är ändå en av dom texter som betyder lite mer för mig, har några fler också om så önskas.

Du går med tunga steg förbi dörrhålet och in till ditt egna rum, jag hinner mest uppfatta den sorgliga minen i ditt ansikte och kanske en tår på kinden. Mamma frågar; ”Vad gör du?” och genom väggen hör jag något om ett testamente. Tolv år gammal, vet man ens vad ett testamente är då? Jag smyger mig fram till dörren bredvid min och där inne sitter du stönande vid skrivbordet under sängen. När pappa byggde våra nya rum fick vi en loftsäng, du visste inte ens vad du ville ha för tapeter så det blev nåt som mamma valde, samma sak med lampan. Nu är rummet lite äckligt grått, kallt, dina saker pryder väldigt bra men det känns ändå inte riktigt som du – trots legot och tv-spelen. ”Oskar ska få mitt rum och mina saker”, du skriver en lista, en lista som gör att jag får en slags oroskänsla i magen, ”du ska få min tv”. Du tittar på mig och mamma försöker säga att du inte alls behöver göra något testamente. Men du är som du är, bestämd. Inte tjurig, men en man ska veta vad han vill. Dessutom är du otroligt begåvad.

”När Johannes var två år styrde han bilen! Redan som liten kunde han allt om traktorerna.”. Ibland blev jag less på tjatet men troligen mest avundsjuk, nu tycker jag bara att det är sorgligt. Avundsjukan såklart.

Du skriver i alla fall ner orden på ett papper, mammas ord kan inte stoppa dig och jag kan nästan känna av tårarna som borde brinna under dina ögonlock. Jag tror inte att mamma orkar vara kvar i rummet och det är hon inte längre, men jag förmår mig inte att gå ut. Hur kan en människa sitta och bara berätta vem som ska få vad när han dör, tänk om jag innerst inne faktiskt blev lite glad över att jag ska få tv:n, lite stolt?

Tolv år gammal, ändå känns allt så naturligt. Det är nästan som att det inte hade kunnat hända på något annat sätt, som att det var såhär det skulle vara. Vem som helst kan svara på den frågan, det är inte så här det ska vara. Du är tolv år!