Jag sitter still på stranden men forsen fortsätter rinna.
Hallå alla där ute i cyberspace, norrlänningar, greker, aliens eller vad ni nu är.
För första gången på väldigt länge blev jag sugen på att skriva ett inlägg, mest för att jag kom på nåt sånt där bra, lite för privat som jag skulle kunna skriva om. Den jag har att tacka är Sanna aka Sanna och ett av hennes senare blogginlägg. Jag klickade runt lite på bloglovin som vanligt och själva blogginlägget hade egentligen ingenting med ämnet att göra men rubriken satt som skriven i sten: If you fall for me I'm not easy to please
Nu när jag läser den igen för tredje gången ser jag att man inte måste tolka den som jag gjorde, men ni vet när man känner igen sig i en låt eller någon annan textrad. Det känns nästan som att någon har skrivit den åt dig, dom vet exakt hur du känner. Oj, hoppas att jag inte blev för läskig nu. Är ingen riktig djup, poettyp egentligen.
Det jag kom på med rubriken var i alla fall att jag tycker synd om dom som faller för mig. Har med en stor sorg kommit fram att problemet inte alls ligger i att Umeå stad har för få killar (okej kanske till viss del) utan att det är svårt att känna sig nöjd. Att jag har svårt att känna mig nöjd ska det förståss stå (jävla jantelag, alltid man, aldrig jag). Istället för att kasta mig in i det som erbjuds så står jag där på sidan och väntar. Väntar, iaktar och hoppas på både förändring och förbättring. Låter det helt galet?
För första gången på väldigt länge blev jag sugen på att skriva ett inlägg, mest för att jag kom på nåt sånt där bra, lite för privat som jag skulle kunna skriva om. Den jag har att tacka är Sanna aka Sanna och ett av hennes senare blogginlägg. Jag klickade runt lite på bloglovin som vanligt och själva blogginlägget hade egentligen ingenting med ämnet att göra men rubriken satt som skriven i sten: If you fall for me I'm not easy to please
Nu när jag läser den igen för tredje gången ser jag att man inte måste tolka den som jag gjorde, men ni vet när man känner igen sig i en låt eller någon annan textrad. Det känns nästan som att någon har skrivit den åt dig, dom vet exakt hur du känner. Oj, hoppas att jag inte blev för läskig nu. Är ingen riktig djup, poettyp egentligen.
Det jag kom på med rubriken var i alla fall att jag tycker synd om dom som faller för mig. Har med en stor sorg kommit fram att problemet inte alls ligger i att Umeå stad har för få killar (okej kanske till viss del) utan att det är svårt att känna sig nöjd. Att jag har svårt att känna mig nöjd ska det förståss stå (jävla jantelag, alltid man, aldrig jag). Istället för att kasta mig in i det som erbjuds så står jag där på sidan och väntar. Väntar, iaktar och hoppas på både förändring och förbättring. Låter det helt galet?
Pusshej :*
Kommentarer
Trackback
