<3

Ibland klarar folk av att finna av dom största känsloknapparna på nåt mysteriskt sätt som ingen förstår. Det är som att allt plockas upp på ytan men jag kan fortfarande inte ta på det, den glansiga vattenytan ligger i mellan och stör. Jag kan gissa vad det är men så plaskar det i vattnet och ringarna döljer det som borde synas så väl. Det kanske finns någon som förstår mitt babbel men jag tar inte illa upp om ni inte gör det, största problemet är ju just att jag inte förstår det själv. En känsla av kasshet tornas upp i kroppen men utan att veta vad den kom ifrån är det svårt att göra något åt den.

Ikväll strax efter klockan tio tog jag på mig jackan, mössan och hörlurarna och stövlade ut genom dörren utan ett mål. Gick en stund och tänkte kanske sätta mig på en bänk men det kändes inte rätt så jag fortsatte att gå. När jag kom mot mördarbacken (Rönnbärsstigen) blev skogen så lockande att jag inte kunde låta bli, jag stegade upp på skidspåret och fortsatte gå. Kanske ska tillägga att jag i princip aldrig någonsin har gått i den skogen, vägen jag gick på (ministig för vissa?) ledde ut på en större där jag var tvungen att välja riktning. Efter att ha ägnat en tanke åt det så kom jag fram till att den ena nog ledde ut på vägen, självklart tog jag den andra. Några meter längre fram kunde man se ljus genom skogen så jag valde att ta en stig tvärs genom den mörka skogen och kom ut på ett likadant spår. Det var belyst på spåren där jag gick förutom den stigen, i slutet på den slängde jag också det sista mandarinskalet för att markera vars jag skulle svänga av sen när jag kom tillbaka - om jag kom tillbaka. Efter att ha följt min skogskänsla så kommer jag tillslut ut högst upp på Bräntberget och en konstig lycka spred sig i hela kroppen. Jag ställer mig mellan liftarna, lutad mot en pinne och står. Vinden i ansiktet, alla lysen av staden där nere och total tystnad om lurarna åkte av. Jag stog där några minuter och bara andades, njöt, det var längesen jag kände en sån frihetskänsla och jag älskade det. Nästan en liten adrenalinkick av att ändå vara så pass högt upp och ändå en sån otrolig trygghet - underbart.
   När jag sedan återvände hemmåt lättade det ännu mer, att hitta var inga problem för jag visste ju att det t ex skulle komma en backe före stigen. Utan att ha gått spåret förut och trots mörkret så kändes skogen busenkel, den lär besökas och utforskas igen.

Jag hoppas nästan att ni orkade läsa för det känns som att det var längesen jag hade ett "riktigt" blogginlägg, det här är nog as open as it gets.

Pusshej :*